Kapitel 24

Jonas stapplade fram mot husets dörr med Gabe på ryggen. Jonas knackade på och ut kom en vacker kvinna med ljust brunt, lockigt hår, hon fångade Jonas när han föll ihop i hennes armar.

När Jonas vaknade såg han Gabe leka med ett litet barn som var i ungefär samma ålder som Gabe själv. Jonas såg sig runt om i rummet, det var massa ljus och kantiga saker inslagna i något sorts papper under en gran, några äldre människor satt och tittade på barnen. Hela familjeenheten var samlad, alla kramade om varandra. Han kände ett svagt minne av något långt in i huvudet, han kom inte riktigt på vad, men det var ett kärleksfullt minne. Jul. Så var det, jul var det. Han kände riktigt hur all kärlek och värme spred sig runt om i rummet.

Plötsligt kom det fram en flicka, i samma ålder som Jonas själv. Hon frågade hur han mådde, på ett sånt där varmt och kärleksfullt sätt som han bara hade upplevt med minnebevararen. Jonas satte sig upp i sängen och sa att han mådde bättre men skulle vilja ha lite mat. Flickan tog Jonas hand och hjälpte honom till köket där flickans mamma stog och lagade mat. Mamman tog fram lite mat, log och sa:

-”Här. Bra att du vaknat, vi trodde aldrig du skulle göra det”.

-”Tack” sa Jonas ”Hur länge har jag sovit?”.

-”2 dagar” sa flickan, som han fortfarnade inte visste namnet på.

-”Okej, hur mår Gabe?”

-”Gabe mår bra nu, han var lite ledsen när ni kom, han har också sovit länge, men inte lika länge som du”

-”Var är jag?”

-”Annorstädes.”

Jonas gick till Gabe, tog upp honom och kramade om honom riktigt hårt och sa:

-”Vi klarade det Gabe, vi klarade det” med gråt i rösten.

-”Jonas” sa Gabe till svars på sitt bebisspråk.